Down

Nu så, är jag där, där nere, där jag inte vill vara. Gråten sitter i halsen, för vad vet jag inte. Jag har inget att vara ledsen över. Jag bävar bara för det stadiet, där jag inget orkar. Är inte där och hoppas att turen inte tar mig dit.

Varför har jag hamnat här då?                        Jo, jag vart sjuk ett par dagar och då varken åt eller sov jag enligt mina rutiner. Det är ju så viktigt för oss med vår diagnos bipolär att hålla oss till våra grundläggande rutiner.

Nu så hoppas jag bara att jag kan stävja allt med det jag lärt mig, men lätt är det inte. Många tankar flyger iväg, som jag lärt mig e fel, men hur lätt är de att förstå de då? Det konstiga att man vill att det som är fel ska vara rätt. En trygghet i en otrygg själ.

Tack för mig i kväll

Bipolär

I eftermiddags började jag bli så där löjlig, barnslig igen.
Jag känner igen symtomen. Jag försöker tagga ner.

Jag har redan innan familjen ska komma hem försökt lägga mig och vila, för jag vet att sömn vore det bästa nu. Men sova, skämtar jag? Ha ha, omöjligt.

Familjen kommer hem.. jag ser direkt på dem, de tar lite avstånd, går in i olika rum. Jag undrar varför de inte vill umgås, jag blir lite påträngande, jag är hela tiden medveten om allt men kan inte hålla mig. Den här gången blir jag bara jobbig, andra gånger kan de facktist skratta och tycka jag är charmig (har jag för mig i alla fall).

Nu börjar jag bli social tycker jag och börjar bli rädd ifall jag nu under natten kommer att göra bort mig, ta kontakt med folk jag knappt känner, kanske skriva de där breven som jag helt plötsligt menar på, att ärlighet varar längst.
Tar sömntabletter varje natt, men för ett par nätter sen hjälper inget. Det verkar bli en sån natt igen…. Vad händer i morgon, eller senare inatt. Hur länge kommer mitt självmedvetande vara med och hjälpa mig?

Jo, jag har diagnosen bipolär.
På frågan jag brukar få, om det är jobbigt att leva med diagnosen så brukar jag säga, Nä, jag har skaffat mig sjukdomsinsikt och får medicin (bland annat litium), så jag känner att jag har någorlunda kontroll över min diagnos.
Och ja, det är sant, för det mesta.

Det är underbart med sjukdomsinsikt när man hittar verktyg som hjälper, men jobbigt när man är medveten om vad som händer och inte kan göra något åt det.

Ångest

Det här inlägget ska handla om en vanlig sjukdom som drabbar ca en fjärdedel av befolkningen-ångest.

Man kan säga att ångest har en naturlig eller biologisk förklaring, för sedan evolutionen så har människan haft ett försvarssystem som sätts igång när man hamnar i fara. När vi hamnar i en fara känner vi av emotionen rädsla och vill göra något som att t. ex fly. Den här emotionen delar sitt ursprång med ångest. Skillnaden med ångest är att vi inte har en handlingsberedskap utan känner oss istället hjälplösa. Likheterna är hur de autonoma nervsystemet aktiveras på, man kan få hjärtklappning, andningsrubbningar, svettningar mm.

Ångest är de negativa tankar och känslor vi har. Ofta blir det en ond cirkel, ju mer rädda eller ångest man har för något desto större hinder blir den situationen så att vi inte vågar utsätta oss för den. Enligt psykiatrikern A. T. Beck så ligger problemet i ens tankar och tolkningar som bygger på falska föreställningar och felaktiga slutsatser. Enligt hans behandlingsrecept som även stöds av vetenskaplig litteratur ska man ändra tankemönster.

Socialfobi är ett vanligt ångestsyndrom som gör att personen undviker sociala sammanhang eftersom personen vet att det innebär ångest. Man kan ha tankar som att man skall göra bort sig, skärskådas, bli värderad och att man beter sig pinsamt. Även om man är medveten om att ens tankar är överdrivna så är de tankarna och känslorna starka särskilt om man tror att ens symtom på ångest kan synas. Det här för med sig att man blir väldigt handikappad i vardagen. Det kan bli svårt att äta med andra människor för att man är rädd att darra och tappa maten från gaffeln, man har svårt att prata inför andra människor på jobbet eller föräldramöten, svårt att gå till affären eller åka kommunalt. En del kan komma att självmedicinera med alkohol för att det kan känna sig mer avslappnade i sociala sammanhang.

Det är många som inte kommer under vård för att de undviker sociala kontakter. Det är även många som inte har information om att det är en sjukdom som man kan behandla, även om det har blivit bättre de sista åren. Eftersom sjukdomen leder till sådan stor isolering som kan leda till depression är det viktigt att få någon slags behandling.

Vad finns det för behandling? Som psykiatrikern A. T Beck säger om behandlingsreceptet är det att ändra tankemönster.

Socialstyresen skriver i sina riktlinjer om behandling för lindriga och medelsvåra ångest och depressions syndrom att KBT är en bra behandling på både lång och kort sikt[1]. Av olika anledningar kanske KBT inte är tillräcklig behandling, då finns det även läkemedel som t.ex SSRI som kan användas

[1] http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17948/2010-3-4.pdf

Vem är normal?

Jag vill påstå, att de personer som är mest normala, skulle säga att de inte är normala. Att de personer som tycker att de är normala, inte är normala.

Det är nog många som tycker att jag har fel, framförallt att det skulle finnas någon överhuvudtaget som skulle vara normal.

Med den här bloggen tänker jag ta upp olika psykiska funktionsnedsättningar. Diskutera den problematik som uppkommer med dem. Hur hanterar de nära och kära dessa diagnoser. Vad för känslor kommer upp när man får en diagnos.

Jag vill också diskutera olika beteende och sociala interaktioner. Varför beter man sig som man gör? Kan kan skylla på en diagnos, uppväxt eller för att man bara är som man är?

Jag tror inte det finns ETT svar, så det jag skriver om hoppas jag att jag kommer att få reaktioner på.

Jag tänkte börja skriva om ångest i nästa inlägg.